I dagarna är det 20 år sedan hjärtat stannade i en ung flicka med downs syndrom när hon tokdansade i glädjeyran på premiärfesten (ska vara avslutningsfesten, se kommentarerna) för Carmina Burana i Hammarbyhamnen i Stockholm.
Hon var sminkör, vill jag minnas, och en av flera hundra amatörmedverkande i Dramatiska Ensemblens uppsättning av Orrfs verk, som blev en makalös succé i regi av Lasse Rudolfsson.
Delar av Carminakören sjöng på flickans begravning. Hennes föräldrar sa att hon aldrig varit lyckligare än i ensemblen och att de visste att hennes hjärta riskerade att sluta slå ganska tidigt. De påstod sig vara glada att det oundvikliga skedde där och då – i den sällsamma glädjen på dansgolvet i den enorma balkverkstaden i Södra Hammarbyhamnen där föreställningen spelades.
Vad det här har med arbetsmiljö att göra? Flickans medfött svaga hjärta orkade inte med hennes arbetsglädje. Arbetsglädjen uppstod i ett kreativt och kärleksfullt arbetsklimat vars like jag inte stött på sedan dess.
Carmina Burana blev höjdpunkten för Dramatiska Ensemblen, som hade spelat musikteater i Stockholm sedan sent 70-tal (först under benämningen SMDE). Genom åren måste vi ha varit sammanlagt minst ett par tusen amatörer och proffs som dansade på olika premiärfester.
20 år. Sedan dess har också Gertrud Sivall, Dramatiska Ensemblens demonproducent, gått bort.
Men många dansar vidare i DEs tradition. En av dem är Sean Kelly, en carminaveteran och en av DE-andans bästa uttolkare. Jag rekommenderar hans turnépremiärpå en rosad föreställning om mannen. Södra Teatern i Stockholm söndag 3/4 2011.
Published with Blogger-droid v1.6.8